otursdagen!
nu har jag inte längre fredagen den 13:e som en otursdag....nu är det fredagen den 14:e....
det började redan imorse när T skulle skjutsa A till skolan,då ringer han plötsligt, typ 2 minuter efter att de lämnat gården...dom hade hamnat i diket! det hade vart så halt på vår lilla väg på väg upp till den stora vägen,så bilen hade snurrat till och kanat ner i diket med fronten, som tur va så hade allt gått bra, A hade inte ens blivit skraj,han hade bara sagt typ " wohoo" när bilen kanade iväg...men bilen stod så knepigt till att inga andra bilar kunde ta sig förbi,och T fick inte upp den själv,som tur va så var vår snälla granne hemma och hjälpte till att gräva fram bilen! men som sagt , allt hade gått väldigt lugnt till!
sedan var det dags för nästa grej,jag står & bäddar grabbarnas sängar när jag plötsligt tittar ut mot vägen,och där ser jag våran lill-granne stå i en t-shirt och gråter och går omkring,jag blir väldigt förvånad och går och ropar in honom till oss,och frågar vad han gör för något? " jag vill ha min mamma! " men vart är mamma då? " borta" jag blir jätterädd att nåt hade hänt med mamman i huset,så jag tar in pojken och ringer hem till grannarna,då svarar hon,och när jag berättar vad som hade hänt så vart hon så paff! hon hade bara varit på övervåningen och bäddat sängarna och då hade lillkillen fått för sig att han var ensam!! ja, barn kan vara roliga ibland! men så fort mamman kom så vart han på ett strålande humör och började busa...nu lärde han sig nog att ropa och kolla inne först i huset innan han springer ut och letar...hehe....
så till den absolut värsta händelsen för dagen,och för den delen , i hela mitt liv....
jag & H for som vanligt till skolan vid 12 för att hämta A,vi går in iskolan,alla barnen håller på att klä på sig,men ingen A fanns där..... hmmm kanske hade han gått över till fritids i tron om att han skulle vara där.... nix, inte där heller.... och då började jag bli riktigt orolig,och även lärarna...ingen hade sett vart han tagit vägen,ingen visste nånting!
då kom en annan mamma i klassen och sa att hon hade sett A gått nere vid nåt dike,på väg bort mot stan! ensam! mamman vart olycklig över att hon inte hade stoppat han, men hon trodde helt enkelt att han skulle möta upp nån av oss, mig eller T,men så var det ju inte! ååååå vad rädd jag var nu! tusen tankar hinner fara genom ens huvud på den tiden man letar kan jag säga...precis vad som helst hade kunnat hända! och han har ALDRIG lämnat skolområdet ensam förr.... han går ju för tusan inte ens själv till grannen! varför han hade traskat iväg själv sådär får vi väl aldrig riktigt reda på,men han sa att han skulle gå till moffa... men han vet att nån av oss ALLTID hämtar honom,och han inte får gå utanför skolområdet ensam...så mkt kan hända dessa små barn....
efter att jag,T,andra föräldrar,hade letat överrallt omkring skolan,jag for t.o.m med bilen upp mot skedom där mamma & pappa bor,och jag var nog inte riktigt körduglig,för jag grät mest hela tiden....den där halvtimman vi letade A var nog den värsta hitills i mitt liv...känslan jag hade i mitt bröst,den oro och hjälplöshet man känner,är inget jag ens önskar min värsta fiende kan jag säga......
tillslut så ringde en från fritids och sa att A hade blivit hittad av en annan avd.personal som hade varit på väg hem från jobbet,och sett A ca 1 km från skolan på väg mot en ica-affär....han hade gått och gråtit...stackarn!
han sa till mig efteråt att han skulle gå till moffa, men att när han hade gått en bit, så hade han inte känt igen sig,och blivit ledsen över att han förstod just då att han hade gjort något riktigt felaktigt,som hade lämnat skolområdet....jag ilade iväg till fritidset och tog honom i min famn och kramade om honom så hårt! jag ville aldrig släppa honom...och H hade ju hunnat bli rädd han oxå.... A sa gång på gång att han aldrig skulle göra om detta,och jag tror honom. han såg ganska skärrad ut.... och jag har känt mig alldeles uttömd hela kvällen på jobbet, jag fick mig nog en riktig chock. men som tur var så är allt frid & fröjd nu,och jag känner mig så tacksam över att inget hände honom på hans lilla " promenad" min älskling.... och H var så glad när vi äntligen hittade åt honom oxå! kramade om A och så.....
så nu när killarna sover sött i sina sängar,känner jag mig så glad över att ha två så fina pojkar...
nu tänker jag gå & lägga mig att sova, T är på nattcup, nån fotbollsturnering,vet ej när han kommer hem.
men jag ska först titta in till mina grabbar och ge dom varsin stoooor puss på pannan....
det började redan imorse när T skulle skjutsa A till skolan,då ringer han plötsligt, typ 2 minuter efter att de lämnat gården...dom hade hamnat i diket! det hade vart så halt på vår lilla väg på väg upp till den stora vägen,så bilen hade snurrat till och kanat ner i diket med fronten, som tur va så hade allt gått bra, A hade inte ens blivit skraj,han hade bara sagt typ " wohoo" när bilen kanade iväg...men bilen stod så knepigt till att inga andra bilar kunde ta sig förbi,och T fick inte upp den själv,som tur va så var vår snälla granne hemma och hjälpte till att gräva fram bilen! men som sagt , allt hade gått väldigt lugnt till!
sedan var det dags för nästa grej,jag står & bäddar grabbarnas sängar när jag plötsligt tittar ut mot vägen,och där ser jag våran lill-granne stå i en t-shirt och gråter och går omkring,jag blir väldigt förvånad och går och ropar in honom till oss,och frågar vad han gör för något? " jag vill ha min mamma! " men vart är mamma då? " borta" jag blir jätterädd att nåt hade hänt med mamman i huset,så jag tar in pojken och ringer hem till grannarna,då svarar hon,och när jag berättar vad som hade hänt så vart hon så paff! hon hade bara varit på övervåningen och bäddat sängarna och då hade lillkillen fått för sig att han var ensam!! ja, barn kan vara roliga ibland! men så fort mamman kom så vart han på ett strålande humör och började busa...nu lärde han sig nog att ropa och kolla inne först i huset innan han springer ut och letar...hehe....
så till den absolut värsta händelsen för dagen,och för den delen , i hela mitt liv....
jag & H for som vanligt till skolan vid 12 för att hämta A,vi går in iskolan,alla barnen håller på att klä på sig,men ingen A fanns där..... hmmm kanske hade han gått över till fritids i tron om att han skulle vara där.... nix, inte där heller.... och då började jag bli riktigt orolig,och även lärarna...ingen hade sett vart han tagit vägen,ingen visste nånting!
då kom en annan mamma i klassen och sa att hon hade sett A gått nere vid nåt dike,på väg bort mot stan! ensam! mamman vart olycklig över att hon inte hade stoppat han, men hon trodde helt enkelt att han skulle möta upp nån av oss, mig eller T,men så var det ju inte! ååååå vad rädd jag var nu! tusen tankar hinner fara genom ens huvud på den tiden man letar kan jag säga...precis vad som helst hade kunnat hända! och han har ALDRIG lämnat skolområdet ensam förr.... han går ju för tusan inte ens själv till grannen! varför han hade traskat iväg själv sådär får vi väl aldrig riktigt reda på,men han sa att han skulle gå till moffa... men han vet att nån av oss ALLTID hämtar honom,och han inte får gå utanför skolområdet ensam...så mkt kan hända dessa små barn....
efter att jag,T,andra föräldrar,hade letat överrallt omkring skolan,jag for t.o.m med bilen upp mot skedom där mamma & pappa bor,och jag var nog inte riktigt körduglig,för jag grät mest hela tiden....den där halvtimman vi letade A var nog den värsta hitills i mitt liv...känslan jag hade i mitt bröst,den oro och hjälplöshet man känner,är inget jag ens önskar min värsta fiende kan jag säga......
tillslut så ringde en från fritids och sa att A hade blivit hittad av en annan avd.personal som hade varit på väg hem från jobbet,och sett A ca 1 km från skolan på väg mot en ica-affär....han hade gått och gråtit...stackarn!
han sa till mig efteråt att han skulle gå till moffa, men att när han hade gått en bit, så hade han inte känt igen sig,och blivit ledsen över att han förstod just då att han hade gjort något riktigt felaktigt,som hade lämnat skolområdet....jag ilade iväg till fritidset och tog honom i min famn och kramade om honom så hårt! jag ville aldrig släppa honom...och H hade ju hunnat bli rädd han oxå.... A sa gång på gång att han aldrig skulle göra om detta,och jag tror honom. han såg ganska skärrad ut.... och jag har känt mig alldeles uttömd hela kvällen på jobbet, jag fick mig nog en riktig chock. men som tur var så är allt frid & fröjd nu,och jag känner mig så tacksam över att inget hände honom på hans lilla " promenad" min älskling.... och H var så glad när vi äntligen hittade åt honom oxå! kramade om A och så.....
så nu när killarna sover sött i sina sängar,känner jag mig så glad över att ha två så fina pojkar...
nu tänker jag gå & lägga mig att sova, T är på nattcup, nån fotbollsturnering,vet ej när han kommer hem.
men jag ska först titta in till mina grabbar och ge dom varsin stoooor puss på pannan....
Kommentarer
Trackback
